— God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.
— Håna mig inte, bad Struve.
— Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.
— Jaså, du har också blivit förstörd!
— Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.
— Jag har förlorat en liten.
— Nå, då får jag gratulera den! — Säg mig, vad vill du mig egentligen? Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag? Inte sant?
— Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är bittert nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan också förnedra sig därhän!
— Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.
— Tack ska du ha, men jag måste gå snart.