För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur; av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnas innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till väga; han tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det svaret, att det var björk. Figuren var alltså av björk, förfärdigad före 1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar (!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit så väl inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard von Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Västerås’ domkyrka. De lärda undersökningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från figurerna i Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från Träskåla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava’t) i Paris. Svaret var krossande för belackarna: analyserna utvisade att gipserna hade lika sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23 svavelsyra, och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och »inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in» allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt, och därigenom inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man: att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen (den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man funnit ett ankarklo i ena säcken, förkastades, emedan man måste (!) förutsätta tillvaron av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var ett sådant, utan en pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda skott, jämfört med Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas flerestädes. Formen på pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens ålder.

Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen person — och jag lyckades — briljant! Där står skådespelaren Falander nu till vänster om altaret, med en mexikansk pilbåge lånad från skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och kontraktsprosten, som höll invigningspredikan, talade om de härliga gåvor, som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och greven, som vi åto invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett mästerverk, som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i Italien), och en student, som var på kondition hos greven, grep tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.

Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag säga om Lundells altartavla? Så här såg den ut. Kristus (Rehnhjelm) på korset i fonden; till vänster den obotfärdiga rövaren (jag; den skurken hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger den botfärdige rövaren (Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Rehnhjelm); vid korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk centurion (Falander) till häst (nämndeman Olssons skvadronbeskällare).

Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som med andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga betydelse, i synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll i den stunden ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om tro och otro skall du en gång få höra; vad jag menar om konsten och dess höga uppgift skall jag framlägga i en föreläsning, den jag ämnar hålla på någon offentlig lokal, så snart jag kommer till sta’n.

Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa »dyra» dagar, kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i sitt kolossala självbedrägeri, och han vet icke att han är en skälm.

Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig muntligen då vi råkas.

Till dess farväl och må så gott.

Sanne vännen
Olle Montanus.

P. S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de varit tre och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som Kärleken var störst (Math. 12:te och 9:de), så hade den stått ovanför altaret. Åskan hade slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna hade hans far, som varit galjonssnickare i Karlskrona, förfärdigat.

D. S.