Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.
NITTONDE KAPITLET.
Från Nya kyrkogården till Norrbacka.
Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katarina kyrkogård satte han sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarna blivit rödfrusna under de sista nätterna, och han hälsade hösten hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av det korta sommararbetet; allting vilade, människorna lågo där under sina torvor, så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting uppe i tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt Trädgårdsgatan, tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty det var barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de skulle ha till att hoppa hage med.
— Vad fick du till midda’n, Janne?
— Angår det dej, du?
— Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!
— Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!
— Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön! Va?
— Äh, håll käften på dej!
Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.