Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.
Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen, hörde han tydligt den läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på utan att stjäla några förtroenden.
Den magre läste med en torr, entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet. Den långe läste:
— »De högsta grundsatserna äro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första, rent ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Denna grundsats är Identiteten, A = A. Denna återstår och kan på intet vis borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar. Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är den alldeles ovillkorlig.»
— Förstår du, Olle? avbröt läsaren.
— O, ja, det är ljuvligt! — »Den är icke som varje empiriskt faktum någonting villkorligt.» — O, vilken karl! Mera, mera!
— »Då man yrkar, fortfor läsaren, att denna sats är viss utan all vidare grund —»
— Hör en sån filur — »viss utan all vidare grund», upptog den tacksamma åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om att han icke skulle förstå, »utan all vidare grund»; så fint, så fint, i stället för om han bara sagt »utan all grund.»
— Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger? frågade den förorättade läsaren.
— Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!