— »Så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) »tillägger man sig förmågan att sätta något.»
Olle fnös.
— »Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om och för så vitt A över huvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll, utan blott om dess form. Satsen A = A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.»
— Observerade du att det var stora A?
Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från Polacksbacken som förirrat sig ända hit att kuva den råa huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsen fallit från sina pinnar och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans. Han förvånade sig över att himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov, på samma gång hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett glas vatten.
Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för detta bagarstuga stod öppen ut till farstun, vilken icke var större än en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem. Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit sin rock, vikit ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med sin präktiga byst. Hans vackra, nobla ansikte bar spår efter en föregående natts utsvävningar, och han nickade då och då till med huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i farstun.
— Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället för att vara på Handels-Institutet — höj litet på högra axeln — så där! Förstörde du verkligen hela hyran, så att du inte törs gå hem! Har du ingenting kvar alls? Inte ett spår?
— Åjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.
Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den, varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.
— Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och tog helt faderligt hand om sedlarna.