Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt drottning Christinas väg. Han hade icke gått långt, förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla, albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin, smärt, nästan elegant figur med något spetsigt, mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.
Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i profil, vände han sig:
— Sellén! God dag, gamle kamrat!
— Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är du inte i ditt verk så här dags på dan?
— Nej. Men bor du här ute?
— Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för dyrt att bo i stan — värdarna ä’ så kinkiga också!
Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.
— Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som sutto och läste borta vid drivbänkarna?
— Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i auktionsverket med 80 rdr om året och den där korte, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se’n han kom på filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten är något sinnligt!
— Nå, men vad lever han på?