— Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så får han ligga på golvet i hans rum om vintrarna, för »han värmer alltid litet», säger Lundell, när veden är så dyr; och det var ganska kallt här i april månad.
— Hur kan han stå modell, som ser ut som en Quasimodo?
— Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska bra. Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra rövaren.
— Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?
— Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett så fint huvud att han knäpper honom ibland, och då går Ygberg sin väg och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.
— Jaså, ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.
— Å, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en sådan karl!
— Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två figurerna inne i stugan?
— Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell, figur- eller rättare kyrkmålare, och den andre var min vän Rehnhjelm.
De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att göra intrycket dess starkare.