— Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?
I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på ett särskilt sätt.
— Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i Blecktornsladan.
Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra minsta intryck på åhöraren.
Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i dörren av Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans närvaro, vilket som helst, något måste göras — och tog honom om livet.
Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med georginer, lövkojor och astrar.
Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den lilla namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med Kristi-bloddroppsblad.
Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället, utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå denne sade:
— Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.