Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna bredväggen; han kunde endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenkänna rösterna. Först hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort.
— Babebibobubybåbäbö. — Babebibobubybåbäbö. — Babebibobubybåbäbö — lät det.
Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns: vitschå — vitschå — vitsch — vitsch — hitsch — hitsch.
Och så ett långsamt framrullande mum — mum — mum — mum. Mum — mum — mum — mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!
Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på vissa tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.
Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr, interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon. Struve presenterade med en familjefaders värdighet:
— Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!
Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende som pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som innehöll de två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod honom en omfamning.
Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på ryggen och bifogade:
— Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som en gris?