Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:
— Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som rävungar?
Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.
Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.
Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn, varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt, det här gamla huset, att det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet dragits genom ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor, under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av sitt liv — det var en fullkomlig slavtyp.
Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget; han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig käppen, han hade snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt rummet.
— God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för Falk med en grimas som en hund, när han ser en främmande hund på sin gård.
Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden, applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes överlägsenhet.
Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om han skulle taga in, och sväljde.
— Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett glas punsch i stället!