Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:
— Tyst, murvel!
— Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er, mina herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stämma, glömmande sin vedertagna godmodighet.
Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:
— Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få av mig se’n; jag går förut!
Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch, kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en stryksticksask i fickan och raglade ut.
— Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.
Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg framstupa och skrek av förtjusning.
— Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade Falk allvarligt.
— Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och professorn ...