— Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men nu svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?
— Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.
— Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!
— Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så allvarsam ut!
— Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt, sade Levi.
— Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.
— Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.
— Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni — lika litet som det att man är ett kreatur, sade Falk.
— Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.
Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder. Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde ett förfärligt anskri uppe i luften.