Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!
— Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!
Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade i diket.
Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är kolossalt — det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!
TJUGONDE KAPITLET.
På altaret.
Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.
— Wie steht’s? skrek direktören — han hade nämligen lagt bort att tala för länge se’n, som vi erinra oss.
— Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till svenskan.
— Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego! Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.