— Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över pannan och satte sig ner igen.
— Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
— Hur vet du det?
— Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!
— Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
— Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
— Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!
— Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.