— Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:
— Det var upptaget!
— Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
En själ över bord.
Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade — det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon, regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova. Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins», och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt. Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en skrymtande intrigant, som på Polonius’ inrådan gick och lade ut nät för honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött, somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades. Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp under vänstra armen till Falander.