— Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade en annans älskarinna ...
— Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?
— Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till pristävlan — kort och gott — hon skänkte sig åt prefekten och Pierre Clément blev lycklig — och fick gifta sig.
— Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för den hon älskar, under det mannen ...
— Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fram ett svart skrin.
— Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen från ett avskum!
— Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och framtog en sexpipig revolver. — Nej, se en sådan vacker unge; hade du inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!
Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.
— Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!