Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.
Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.
— Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför spegeln.
Falander öppnade dörren.
— Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en hederlig mans själafrid.
— Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.
— Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?
— Det vet Hjalmar och det rör inte dig!
— Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!
— Det var osanning!