— Nej!
— Det var i det här rummet — första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn, när det gråter i sin moders knä.
Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer. Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.
— Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån! Hitåt!
— Stackars, stackars gosse!
— Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vara så olycklig som jag är!
*
Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm. Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.