Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med överrocken, ty han skakade i alla leder.
— Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes’ pulsar och var strax efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.
— Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen över och utom resonemanget.
— Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du kallar det!
De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att slippa »smårummen».
Snart sutto de vid ett väldukat bord.
— Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.
— Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en gång.
— Slog hon sig?