— Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!
— Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där!
— Så gärna! Så gärna! För all del!
Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.
— Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan uttrycka, dess bättre!
Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans råa drag.
— Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?
— Jag tackar ...
— Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske vore värdigare att fästas på duken än mitt.
— Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?