TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Om Sverge.
Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord framgång.
— Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som jag förstår!
Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.
— Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!
— Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg. Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?
— Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva! svarade Falk.
— Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?
— Åsikterna!
— Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha vi några åsikter inte!