Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i vilken de då och då beto med kvävt raseri — ja, kapten Gyllenborst behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva värdigt skick och tycktes tjänstgöra.
Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick. På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.
— Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste så grant där uppe!
— Så att därför! Jag önskade du hade varit med!
— Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk?
— Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå porträttvägen! — Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarna på nära håll! O, jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på ett sjukhus! Jag måste väl icke berövas denna illusion också?
— Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!
— Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat honom?
— Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!
— Ja, gunås, så är det!