Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna ansikten.
Olle presenterade Falk för en lång, gänglig, hostande karl med passionerat utseende:
— Snickar Eriksson!
— Jaså, sade denne. Är det också en herre, som vill bli riksdagsman? Det ser han mig för spinkig ut till ändå!
— Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!
— Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är här för att göra narr av oss?
— Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt för er!
— Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för så’na där herrar; vi hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen; han var vicevärd — Struve hette kanaljen!
Ett klubbslag föll och i ordförandestolen satte sig en medelålders man. Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och innehavare av medaljen Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av ärevördighet, som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par polisonger och glasögon.
Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från det stora kollegiet. Denne var klädd i pincenez och uttryckte med bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken nedanför ordförandeestraden sutto de förnämsta ledamöterna, officerare, ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekt.