— Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap, men jag är så skicklig som någon ann’ och jag arbetar för mig själv! Det ska jag säga!
— Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa oss vidare. — Anser förbundet frågan vara med ja besvarad?
— Herr ordförande!
— Vad är det frågan om?
— Jag begär ordet! Och hör det, herre! röt Eriksson.
— Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden.
— Gesällen Eriksson — stavar han med x eller z? frågade ordföranden, som blivit sufflerad av sekreteraren.
Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.
— Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag säga att de som strejka ha rätt, för om mästarna och patronerna bli feta, som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi skulle få rösträtt till riksdan, och det är man rädd för ...
— Herr ordförande!