— Ryttmästar von Sporn!
— Och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så snart den går upp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt, skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet ...
— Ryttmästar von Sporn!
— Herr ordförande, mina herrar! Det är högst oväntat att i en församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt (nu senast vid det kungliga bilägret) gjort sig ett så gott namn, personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla former. Tro mig, mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt ...
— (Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)
... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare må äga rum bland oss ... jag säger oss — ty jag är också arbetare ... vi äro alla arbetare inför den Evige ... och jag säger det i egenskap av ledamot av detta förbund, och den dag skulle vara en sorgedag då jag måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde härom dagen — ja, det var i nationalförbundet livbeväringens vänner! — yttrade: jag tänker högt om den svenska arbetaren!
— Bravo! Bravo! Bravo!
— Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?
— Ja! Ja!
Andra punkten: — »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H. Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu särskilt som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter, som under namn av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av medel till en hedersgåva, vars värde dock icke bör överstiga tre tusen riksdaler.»