— Herr ordförande!

— Doktor Haberfeld!

— Nej, det var jag, Eriksson, som begärde ordet!

— Jaså! Nå! Eriksson har ordet!

— Jag skulle upplysa, att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater — officerare, just såna där livbeväringar — och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett konfirmationsalbum!

— Anser förbundet frågan med ja besvarad?

— Ja! Ja!

Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande och ett pratande som vid själva riksdagen.

— Går det alltid till så här? frågade Falk.

— Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi. Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta, som kan föra saken framåt; därför kommer det också att bli som det blir!