— Vad skall det bli då?
— Vi få väl se! — sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd? fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!
Olle nickade slugt.
— Ornamentsbildhuggaregesällen Olof Montanus har anmält sig hålla föredrag om Sverge, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller det mig, och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en halv timme, så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarna?
— Ja!
— Herr Montanus, var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng, och gick fram genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade några gånger för att narra åhörarna att han började, och när det blev riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt ryttmästarn, började han.
— Om Sverge. — Några synpunkter.