[»Nej vad in i ... är det här för slag!»]
— Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater, varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tatariska typer.
Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent, så ska ni få skära näsan av mig, mina herrar!
Slå upp adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyra hundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: de utländska dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen, så förvånas man över, att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenska konungen alltid skall vara en utlänning, måste ovillkorligen leda rakt på målet, denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något — det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarna under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare, som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och fördärvades 70,000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X, XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge, då de alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverge, annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]
— Mina herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering, och det är därför jag ber att herrarna instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! — Mina herrar! Leve Karl den tolfte!