[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden.]
— Kan man väl tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar, som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarna instämma med mig, när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!
[»Vad hette han?» — »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]
— Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen, så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar, som jag hört på i kväll, äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får’t! Lita på det! Ni får envälde!
[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren, som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
— Och ett otacksamt släkte, som inte vill höra sanningen ...
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden, men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!»]
Olle och Falk befunno sig ute på gatan.
— Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!
— Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram och fick se alla dessa ögon, så gick det sönder; hela min konstiga bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?