— Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.
Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.
— Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda’! skrek gossen under smärtan.
— Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig tala sanning. — Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir du olycklig!
— Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.
— Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!
Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet, då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:
— Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!
— Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!» Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! — Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?
— Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han just på till att somna!