— Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!
— Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!
— Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade, som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du, Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning, annars ...!
Dörren öppnades, och in stack ett huvud — det var ett mycket ovanligt huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.
Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning och ett grin som vittnade om stor övning.
Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.
De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes väl efter dem.
— Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.
— Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till skändligheter.
— Du ska inte vara så häftig, kära bror! — Nå, du var inte på plenum i natt!