— Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig fick annat än ovett i min ungdom!
— Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.
— Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan, tjockus, som nyss kommit ur pressen!
— Är du säker att han kommit ut?
— Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans »vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig — ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig, efter som du inte sett eländet.
— Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.
— Det vet man inte ännu!
— Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.
— Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen brukar innehålla.
— Ni ha då intet samvete?