— Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite porter först! Kypare! Pst. — Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt dig om du vill!
»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat; stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han ’ej har guld, men blott sin lyra’ — en sådan lögnare; han har fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se’n lades under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm — nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra — ty de hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» — Det var beskt det där? Va?
— Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.
— Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där lången, som går igenom sulläder.
— Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se’n!
Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade hjärtan, som man knäcker sönder ägg!
Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom, sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål, som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.
Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:
— Kom med, får jag tala vid dig!
Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes icke vilja släppa sitt tag.