— Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har jag sagt dig tusen gånger — därför att jag skulle slippa arbeta, och det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder, att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik alla andra!
— Ja, det var då det!
— Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon viss årstid kanske, då de ska ges?
Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör gjorde samma verkan som tårar i dylika fall — han gav sig.
— Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.
— Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?
— Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!
— Nå, du har väl gjort dina uppköp då?
— Nej, det skall du göra!
— Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.