Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugu friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig känt jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före; men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och Harry, och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora, som alla vilka lyckats, och Franska revolutionen var en förfärlig händelse, som tog ett olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie Antoinette och så där. Och när han se’n gick upp i kollegiet för Kavalleriregementenas höleveranser, kände han sig helt varm och föryngrad ...

I nämnda kollegium, där han läste Den Konservative, satt han till klockan elva, då han gick upp i kansliet för Brännvinstillverkningen; där åt han frukost och skrev två brev — till Borg och Struve.

På slaget ett är han i departementet för Beskattningen på avlidne. Där kollationerar han en bouppteckning, på vilken han gör sig en hundrariksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över Riddarhustorget, skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn, pappersrullor i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra fram sida om sida med en gammal, mager, gråsprängd herre på femtiotalet. Det är aktuarien för de avlidna; alla som dö inom stadens tullar måste till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt är ett lån — utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar sig för de döda än för de levande, och därför har Falk funnit sig så väl i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han samlar mynt och autografer — som han själv, och därför att han är så fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa ungt folk, och där de tala numismatik och autografi. Därpå dricka de kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex, då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför avhållen och värderad av förmän och kamrater. Ibland dröja de sig kvar och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma tultande arm i arm uppåt Ladugårdslandet, så är det riktigt vackert att se. Han är mycket ofta på middagar och supéer hos familjer, dit Borgs pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan trevliga elakheter.

Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn, då går han ned i Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac, sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för andra gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det nya maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans altartavla blev färdig, och nu lever på att måla porträtt, vilken sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar och små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda Rummet annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle, som ännu är arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare, vill icke »genera» sällskapet, utan går för sig själv och vallar. Falk är yster och vild när han kommer i Röda Rummet, och Borg tycker sig ha mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sapör, för vilken ingenting är heligt — utom politiken; — den rör han aldrig vid. Men ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av salen, då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Från andra sidan graven.

Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron, där Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och Serafimerlasarettet för att hämta Borg ned till Röda Rummet.

— Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte säga högtidligt, intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir ...

— Är du sentimental? avbröt Falk hånande.

— Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.

De gingo tysta framåt genom snön, som väste om deras fötter.