— Det här Kungsholmen med sina lasarett har alltid förefallit mig lite hemskt, anmärkte Falk.
— Är du sentimental? sade Sellén hånande.
— Nej, det är jag inte, men den gör alltid ett visst intryck på mig, den här stadsdelen.
— Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu äro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några trevliga lik i kväll?
De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade på dem genom sina stora mörka fönster som om den frågade vem de sökte på denna sena timme; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken han vanställt på det grymmaste.
— God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en bekant?
Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin överrock och en nyckelknippa.
— Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville hålla det sjunkande humöret uppe.
— Kom! sade Borg.
De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista kortspelet, kastade sitt röda, vanmäktiga sken över de vita väggarna. De båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om något skämt, men där stod ingenting skrivet.