Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par svarta byxor med vita knän.
— Är du säker?
— Måtte väl känna min egen rock — som jag lånt av Falk.
Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok, som var mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger, vilka Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och genomsåg dess innehåll — några förfallna pantsedlar och en bunt fullskrivna papper, utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa».
— Ha ni gapat nog nu? sade Borg. — Då gå vi till Piperska muren!
De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska muren som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad Sellén skämtsamt anmärkte.
— Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, så att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli avbruten.
»Till den som vill läsa.
Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter, utan fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla och 400 kubikfot luft om dagen bli lediga.
Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl bättre. — Får jag det icke alls — så skall döden vara en salighet redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl bäddad säng; den som observerat hur kroppen då liksom lossnar i alla leder och själen småningom smyger sig bort, den skall icke frukta döden.