Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling, egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk! Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret — han har ett litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar: öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret! Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan: »Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» — »Jag slår inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad som helst!», och så var saken klar.
Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden! Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var! Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror, efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!
Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt — oss emellan — tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) — då tänkte jag — ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov, då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets tillstånd och behov? — Den mannen, den mannen!
Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså, för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!
H. B.
ANMÄRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
RÖDA RUMMET.
Röda rummet skrevs 1879 och utkom på senhösten samma år på Jos. Seligmanns & comp. förlag. På samma förlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl. 3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). På Hugo Gebers förlag utkommo uppl. 6 1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade romaner och berättelser på C. & E. Gernandts förlag (häft. 6-15) 1899-1900, vadan alltså, om denna edition räknas som sjunde uppl., den Geberska av 1904 rätteligen bör kallas den 8:de. Denna räkning har också iakttagits vid de följande editionerna — någon nominell 8:de uppl. har aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl. 12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 äro enkronasuppl. och utgivna på Albert Bonniers förlag.
Författaren har efter första uppl. icke genomsett någon av de följande upplagorna utom — troligen — den andra, och detta helt flyktigt. Åtskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan från uppl. 3, talrikt förökade särskilt i uppl. 5, varifrån de övergått till uppl. 6, 7 och den Gernandtska, men vad märkligare är, vid tryckningen av uppl. 5 och på enstaka ställen även i uppl. 3 och 4 har någon korrekturläsare på eget bevåg företagit sig att ”rätta” Strindbergs text. Dessa rättelser äro rena missförstånd av texten, såsom när [sid. 7], rad 33 ”alla stadens sjuklockor” (vid skildringen av sjuslaget i staden) rättats till ”alla stadens sju klockor” eller i övrigt godtyckliga ”förbättringar”, såsom när [sid. 363], rad 8 Olle Montanus’ paradoxala vändning ”Stjernhjelm, som nu var en dum karl” förbättrats till Stjernhielm, som icke var en dum karl eller [sid. 324], rad 23 jagets ”ändliga existens” såsom ett besynnerligt uttryck förenklats till dess ”eländiga existens” o. s. v. Dessa förbättringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) — däri inräknas då den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller 6. De jämförelsevis bästa uppl. äro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga — ej ens den första — är dock felfri, såsom visat sig vid en kollationering med originalmanuskriptet.
I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig till allmänhetens tjänst böra göra nedanstående förteckning över tryckfelen jämte ”rättelserna”, vilka såsom textförvanskningar ju icke äro likgiltiga.