Slutet på en roman. Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som jag tyckte mig känna igen — det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!). Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast till hands, och ögnade på den och började läsa högt:
— »Ett kejsarsnitt. Akademisk avhandling, som med vittberömda medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska lärosalen offentligen försvaras.» — Det var ena förskräckliga figurer; vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet efter sin död!
— Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.
Han läste vidare.
— »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling ...» — Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»
Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.
— Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.
— Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.
Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.
Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön, men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är något som vi ungkarlar icke kunna döma om — det vi benämna med det där namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!