Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag också någonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser, börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet, ty jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig! Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen och att den därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan, utan redaktörens vetskap, varför denne skummade av raseri, när han fick läsa den, ty han hade svurit på, att du aldrig skulle bli något. Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.

För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa, varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.

Den politiska ställningen blir allt mera intressant; alla partier hava mutat varandra med gåvor och gengåvor, så att nu äro de grå allihop. Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras ens folkskollärarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som redan är f. d. statsråd, här om dagen och han påstod, att det var mycket lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket påminna om när man skall gå i borgen — det är bara att skriva på! Betalningen är inte så noga med, man har ju underborgen.

Vad pressen beträffar — ja, den känner du! I allmänhet har den konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. — »Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» — »Då störtar jag honom naturligtvis!»

Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför äro de också nihilister, d. v. s. de — i allt ihop, eller finna de sin fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor, det hör fan till.

Den ekonomiska ställningen är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone, reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i någon bank.

Bolaget Triton avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000 kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när de upphört att vara aktieägare i denna världen.

Vännen och brodern Nicolaus Falk, som börjat ledsna på sin privata lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende, vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så här: »Som erfarenheten visat — en bedrövlig erfarenhet i sanning! — (Levin var författaren, märk det!) — att depositionsbevis icke äro tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott gods — det är = deponerade pengar — så ha vi undertecknade, livade av oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla värdepapper till fulla beloppet av den insatta summan» o. s. v. Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs. Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken. Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin, grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med högsta betygen i alla ämnen — det stod om hans examen i Gråkappan naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form; om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger. Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan en notis under rubrik: Judeförföljelse i nittonde århundradet, varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier, och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!). Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr — Isaac drucken! Han förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita — han kallade oss »vita» och »infödingar» och »roche» omväxlande; det sista ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam.

Religionssnobberiet och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första som intogs var — på min rekommendation — Marie i Nygränd! Den stackarn hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick kaffe om morgnarna.

Du minns också Pastor Skåre; han gick miste om platsen efter pastor primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? — Hör! Struve! — Han har på sista tiden blivit litet religiös — jag säger litet, ty det är icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt; han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen. Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet. Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att det är förnämt. — Lundell har helt och hållet övergivit den religiösa känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att Lundell gjorde hans porträtt gratis! — Det är bra? Va!