— Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!
Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom befallningen med nöje.
— Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.
— Å, jag är nöjd med femtio.
— Är du galen?
— Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta, när han går på källare och smörjer sig.
Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom — och det var värt femtio riksdaler!
När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt emot.
»Snälla Evelyn!
Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.