La Croix’s café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats; icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien, medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av vått läder.
Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge förenats i sin egenskap av ”västmanlänningar”. Per Ilsson är ”en tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte”. Både Lagerström och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ — om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin misstänksamhet mot ”stockholmarens” stramhet etc. Struve sätter sig för sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till sig hans papper och får se vad han skriver:
Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till Folkets Fana fastän du inträtt i Den Konservative. Jo, det här är också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du råkat i.
Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala Rödluvan? Har jag tagit så vilse?
Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i Den Konservative. Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som redaktör — man börjar alltid den här banan som redaktör — och slutar den med tacksamhet som korrekturläsare — emellertid började han som redaktör för Det Röda Spöket som utgavs i någon ort nere vid Öresund; så dog den, varpå han tog transport till den konservative Bondplågaren i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i Bondevännen. Är det icke sant, Struve?
— Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade hans historia.
Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.
Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud ([sid. 20], rad 9).
[Sid. 27], rad 3: — studier. Hskr.: studieår.
— rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.