— Vad grubblar du på? sade Borg för att säga något, ty han hade för gott förstånd för att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.
— Ah, vet du, bror, jag sitter och tänker över all usel jullitteratur jag fått kämpa mig igenom de här dagarna ...
— Och nu sitter du och sörjer över litteraturens usla tillstånd! Det bör ju isa dig att det är dåligt då du själv är en misslyckad! Jag trodde du satt och grubbla på ditt förfallna lån.
— Medge ändå att de här unga, de här som kommit upp efter oss, sedan vi lämnade Uppsala, äro bra tunna! fortfor redaktör Modigh, som hade en underbar förmåga att låta allt man slog över honom rinna av sig.
— Det är därför att de måste söka imitera er uselhet för att kunna hoppas på erkännande.
— Ah, du pratar!
— Pratar? Vad menar du med det?
Struve inträdde med detsamma i rummet, utdelande hälsningar till höger och vänster åt artister och litteratörer, vilka med sin personliga närvaro sökte åtminstone förmildra de domar som därinne dömdes av de stränga herrarna. Därpå framträdde han till Gråkappans bord, slog sig ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den framför Modigh.
Dennes ögon blixtrade till i det han fattade boken och lästs omslaget:
— Dikter — hm — av Arvid Falk! Hå! Jaså! Den där humbugen i Rödluvan! Den ska jag väl knäppa!