Fram mellan borden kom nu slingrande en liten rund person med utseende av en sockenskräddare. Hans ansikte låg inbäddat i en krans av fett; hans ögon voro ljusblå, taljiga, stupida: munnen överskuggades ännu icke av några mustascher, men mellan näsan och överläppens undre kant växte några hårstrån vilka dragits åt sidorna och enats i spetsar i avsikt att ge ett elegant utseende åt den otympliga personen, håret som på morgonen blivit lagt i några elegiska Lamartinelockar hade under skoltjänstgöringen på förmiddagen återtagit sin naturliga form och stod åt alla kanter som en kanonviska. Toiletten som skulle förete spridda drag av artistiskt självsvåld var helt enkelt slarvig och uppslagen på rocken voro rent av osnygga.
— God dag, skald, sade Borg; har du några sorger i dag? Du ser så tärd ut som stug-grisen.
Skalden hälsade däst och elegiskt på Modigh och Struve först såsom varande tidningsskrivare.
— Kommer inte din recension snart? Jag har verkligen väntar bra länge! sade han till Modigh.
— Jo, jag har den färdig och den är redan lämnad till sättning, vill du ha korrektur?
— Ja tack, det kanske är bäst!
— Du behöver inte vara rädd för den, inföll Borg. Jag har läst den och där står både »tårdränkta metrar» och »genialiskt offertorium» som du begärde.
— Gör det det?
— Ja, det gör det verkligen, svarade Modigh.
— Således är det bäst att vi göra oss i ordning att mottaga din supé, sade Borg. Nå, har du läst det här? fortfor han och sköt fram Falks dikter. Vad tycker du om det?