— Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.
Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst, och detta kände Falk, ty han blev missmodig.
— Nej! svarade han kort, men obestämt.
Levin dröjde innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet tvedräktsfrö här och där, för att sedan få den tacksamma rollen av medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande, och han kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras hemligheter.
Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften, men Falk väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka, och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han lekte med sitt offer!
— Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.
— Hur vet du det? frågade Falk bestört.
— Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom att besöka så många offentliga ställen som möjligt, och där fick han höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.
Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg —; han var visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen, fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för honom, då han blev sin egen, steg han upp och började mycket långsamt.
— Mina herrar! Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer än trettio.