Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade —
— Sa jag trettio? Jag menade — inte det! Emellertid, jag hade då konditionerat hos min far, i — många år, jag kan inte erinra mig — nu — precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde! Ni tycker kanske att jag är egoistisk ...
— Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.
Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.
Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.
— Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde —
Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda åhörarna spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?
— Överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far anno —
Åter igen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!
— Detta guldur, mina herrar, har jag fått, och det är aldrig — utan rörelse — jag tänker på den stund — jag fick det. Ni tycker kanske att jag är egoistisk, mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte vackert att tala om sig själv, men, vid ett tillfälle som detta, ligger det så nära till hands, att man tar en överblick tillbaka — över det förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.