— Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.
— Åt dig, naturligtvis!
Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk, som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig, tog en fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner under skjortkragen.
— Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.
— Jag. — Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att du förstör hans kläder!
— Hans kläder! skrattade Falk. Hans kläder! Är det inte min rock, har han inte fått den av mig?
— Nu går det för långt — sade Levin och steg upp för att gå.
— Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället? Skriva på, du!
Vid ordet »skriva på» spetsade Levin öronen. Tänk, om han skulle kunna överraska honom i en sådan upprörd sinnesstämning. Han kände sig vek vid den tanken.