— Du ska inte vara orättvis, min bror, upptog han samtalet ånyo. Jag är inte otacksam, och vet mer än väl att uppskatta din godhet; jag är fattig, så fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli; jag har lidit förödmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som en vän. När jag säger ordet vän — så menar jag det. Du har druckit i kväll och är ledsen, och därför är du obillig, men jag försäkrar er, mina herrar, att bättre hjärta än du har, Carl Nicolaus, det finns inte! Och det är inte första gången jag säger det. Jag tackar dig för din uppmärksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad, som här har beståtts och de utmärkta viner här ha flödat. — Jag tackar dig, min bror, och dricker din skål. Skål, bror Carl Nicolaus. Tack, hjärtligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det ihåg!
Detta, som framsades med en av rörelse (sinnesrörelse) vibrerande stämma, hade underligt nog gjort verkan. Falk kände sig god; hade man icke ånyo upprepat för honom att han hade ett gott hjärta. Han trodde det. Ruset inträdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra närmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om världens ondska, om huru varmt man kände och huru gott man ville; man höll varandra i hand. Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade om huru andefattig hans sysselsättning var, huru djupt han kände bristen på bildning, huru hans liv var förfelat; och när han druckit sin tionde likör, anförtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna sig åt den andliga banan, ja, blivit missionär. Man blev allt andligare och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes död och begravning, om en försmådd kärlek och slutligen om sina religiösa åsikter, »om vilka han icke talade med vem som helst»; och nu var man inne på religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte ännu, under det Nyström sov så troget med huvudet och armarna på bordet. Kontoret låg i en skymning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt ut. Ett och annat glas hade mist foten, cigarraska var strödd på den nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken mellan de två troshjältarna, vilka voro som ivrigast i färd med att omredigera Augsburgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande röster, deras hjärnor voro förslöade, orden kommo allt torrare, expansionen minskades, oaktat den flitiga eldningen, man försökte ännu att skruva upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de betydelselösa orden frambragtes ännu, men snart slocknade den sista gnistan; de bedövade hjärnorna, vilka arbetat som piskade snurror, sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klar — man måste gå och sova, eller man vämjdes vid varandra, man ville vara ensam.
Nyström väcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer i fickan. Man hade kommit för högt, för att så hastigt kunna stiga ner igen och tala om reversen. Avsked växlades, värden släppte ut gästerna — och han var ensam! Han öppnade luckorna och dagsljuset föll in — han öppnade fönstret och en frisk luftström från Skeppsbron trängde fram genom den trånga gränden, vars ena husrad var belyst av den uppgångna solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning, som endast den på bekymrets eller sjukdomens sömnlösa bädd, efter morgonen törstande stackaren brukar få höra. Själva Österlånggatan, lastens, smutsens, slagsmålens gata, låg där tyst, ensam, ren. Falk kände sig djupt olycklig. Han var vanärad och han var ensam! Han stängde fönstret och luckorna, och när han vände sig om och såg förödelsen, började han städa; han plockade upp alla cigarrstumparna och kastade dem i kaminen, han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde var sak på sin plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händerna och kammade sig; en polis skulle ha tagit honom för en mördare, som höll på att utplåna spåren efter sin gärning. Men under allt detta tänkte han — klart, bestämt och redigt. Och när han fått rummet och sig själv i ordning, hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen länge förberett och som nu skulle sättas i verket. Han skulle utplåna den vanära han lidit i sin familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han skulle börja ett nytt liv; han hade ett namn att upprätthålla och han skulle förkovra det. Han kände, att en stor passion behövdes för att hålla honom uppe efter det slag han fått i kväll; ärelystnaden hade länge slumrat hos honom, man hade väckt den och nu var han färdig.
Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tände en cigarr, drack en konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, för att icke väcka sin hustru.
FEMTE KAPITLET.
Hos förläggaren.
Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith — namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet — den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom kunde vara säker om att få sitt namn färdigt, och därför var Smith överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru oemotståndlig han var, och huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse, som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Smith. Denne råkar tycka om första kapitlet — mera läste han aldrig — och beslutar att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida lästes: »Blod och svärd. Roman av Gustav Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren, vars namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar etc. ... Karaktärernas djup ... klarhet ... styrka. På det högsta rekommenderas åt vår romanläsande allmänhet». Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan, i vilken Smith hade 50 aktier. Recensionen slutade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande, utan även åt den romanskrivande allmänheten.» Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen följande utdrag: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det.» (Gråkappan.)
Samma kväll stod en recension i Den Obesticklige, vilken icke läses av någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur, och recensenten svor på att Gustav Sjöblom (avsiktlig misskrivning av rec.) icke var något namn alls. Men som Den Obesticklige icke lästes, så hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen, som icke i omdömen ville sticka av mot den ledande vördnadsvärda Gråkappan, och icke vågade för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustav Sjöholm skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.
Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i Den Obesticklige med fetstil, stod annonsen och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn.» Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens, som for ut emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade brevskrivaren slutade: »Gustav Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots doktrinära trähuvuns opposition.»
Dagen efter stod annonsen ånyo i alla tidningar och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn» etc. (Gråkappan). »Gustav Sjöholm är ett snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av Magasinet Vårt Land, utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons: »Det är en glädje kunna meddela våra många läsare, att den högt uppburne författaren Gustav Sjöholm lovat oss till nästa häfte en originalnovell» etc. Och så annons i tidningarna! Till Julen kom slutligen kalendern Vårt Folk. Bland författare nämndes på titelbladet: Orvar Odd, Talis Qvalis, Gustav Sjöholm m. fl. Faktum kvarstod: Gustav Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde inte gå in i en boklåda och se på en bok förrän de måste läsa det, de kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarna fingo det i matkorgen om lördagarna, pigorna buro hem det från hökarboden, drängarna sopade upp det från gatan och herrarna buro det i nattrocksfickan.
Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss beklämning den unge författaren klättrade uppför hans mörka trappor i Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut. Darrande inträder Falk i det innersta rummet, där den fruktade tog emot. Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt på sitt gråskäggiga, med en blå mössa försedda huvud och rökte så fridfullt sin pipa, som om han icke nyss hade krossat en människas förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.