— Det är bra, Sellén! — sade Olle. Du målar gudomligt!
— Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig beundrade något.
Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandfält på Hallands kust med havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, ännu vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet, ett gott stycke utåt i stark skugga och hög sjö med vita kammar, men längst bort i horisonten lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang; stämningen hade givit färgen och icke tvärtom.
— Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en förgrundsko!
— Ah, du pratar! svarade Sellén.
— Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ...
— Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för tokig efter kjolar!
— Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med en av hans svaga sidor. — Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!
— Ah, det begriper du inte!
Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.