— Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens ekonomiska välgång.
— Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja, om jag ville måla som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de? Jo, vasserra! Men jag vill inte!
— Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.
— Nå, det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som är värd dubbelt så mycket!
— Du är då den egenkäraste människa jag hört! Den tavlan var inte värd 20 riksdaler.
— Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gängse pris! Men tycke och smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning är usel, du tycker den är bra. Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så olika, si!
— Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan; mäster Lund sa upp mig i går, och jag vet inte var jag skall få någon middag i dag!
— Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte ätit middag på två år!
— Å, du rövade allt till dig en här om dagen av den där häradshövdingen, du fick i dina klor.
— Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt, det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvällen. Men jag fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen; han har så ömtåliga känslor, den kanaljen!